Snart 2 månader

Imorgon börjar vårmånaderna! Första mars kommer, och det känns så underbart. Härlig vårsol, får vi hoppas.

Tänk att det redan gått två månader sen detta började. Kan inte förstå hur snabbt tiden går, och hur mycket dom faktiskt presterat på denna tiden, sjukhuset.

Vad har hänt då?

• 2 ambulansåkningar

• 2 hjärnoperationer

• 11 skikt/MR-röntgen

• 1 magoperation

• 1 ryggmärgsprov

• 1 andningsprov

• minst 100 stygn i huvudet

• fixat piccline

• haft massor nålar i armen

Är det allt? 

Är så svårt att försöka komma på allt som hänt under dessa månaderna! 

Tiden fortsätter och från den 12/3 kommer cellgifter och strålning starta i 6 veckor, och givetvis kommer mina MR-röntgenantalet att fortsätta både länge och väl! 

Fantastisk kväll

Denna kvällen kunde inte blivit bättre.

Har umgåtts med personalen ifrån liljas och jag är så himla glad att jag fick lära känna er!

En god energi känns i själen och den kommer ge mig kraft, minst sagt!

Har ätit god mat på fritzatorpet och att få krama er allihop och höra en massa peppande ord kunde inte bli bättre! 

Massa kärlek till er allihop, ni är så fina!

Knasig tjej

När man är såhär himla svullen av operationen och av mina tabletter kan man minst sagt roa sig själv lite. 

Konstverk?

Fick för mig att spara några rör ifrån Lund som jag haft mina tabletter i varje morgon och kväll. Blev runt 60 st som jag nu tänkte använda på något sett. Måla tavlor  med dessa som inlägg? Eller något konstverk. Vet inte riktigt vad man kan hitta på, men har ni några förslag som är roliga så bara säg till! 

Kämpa på

Att sitta och bara vara är en underbar känsla som verkligen får mig till ro. Att slippa sjukhuskänslan är underbart och här i ramnamåla får jag verkligen ro i själen.

Det får mig dessutom att tänka på annat. Få mig att acceptera läget och att folk trodde att jag skulle vara negativ till livet, det finns inte. 

Det som hänt har hänt och jag ska vara glad att jag lever. Skall ge mig god energi att livet ville ha kvar mig och utifrån detta ge mig kraft att kämpa vidare.

Jag vill göra saker som utifrån detta ger god energi till andra. Vill få andra att kämpa, varesig dom har cancer eller en vanlig förkylning, att få lycka bara genom att tänka rätt!

Jag vill måla stående bilder, skriva peppande böcker, hålla konserter med pengar som går till cancerfonden, hålla föreläsningar för barnen.

Listan kan bli lång och varje dag sitter jag här i fina ramnamåla och är så glad för livet. Jag gör detta både för mig själv och andra. Och jag är inte en tjej som sitter i tårar varje dag. Jag är en kvinna som kämpar för livet och ser varje dag som en utmaning att utvecklas och förstå att livet lätt kan ändras. Tårar finns, givetvis, men kraften efteråt får mig att kämpa ännu mer. 

Från en glad tjej med hår på skallen 

Till en glad tjej med svullnad och givetvis utan hår

Vår fina stuga

Vårluft

Vårluften, en underbar känsla som svämmar över en. Att vara hemma. Livskraft. Livslugn. Att bara vara. Andas.

Att få vårkänsla i nacken idag känns underbart. Att få sol i ansiktet och känna värmen kan de inte kännas bättre. Äntligen hemma. Med min kärlek. Med familjen.

Idag njuter jag, varje sekund. Jag är så lycklig. Man förstår lyckan efter allt som hänt. Njuter av allt som gör en glad. Med detta livet finns inget annat än att ge sig f*n på och klara det. 

Tokig morgon

Dagens uppdrag, att ringa vårdcentralen i Olofström och boka tid för att få bort stygnen nästa måndag.

Tjejen som svarade frågade ungefär hur många stygn de va, hur mycket tid de kunde ta och jag sa att "ja förra gången jag tog väck dom var det några över 50 st så de kanske kan ta lite tid".

Hon va tyst en stund, skrattade lite och sa, "ja, då ska vi ha en bra distriktssköterska som kan ordna de så du slipper att sitta här hela dagen. Visst är de Jenny som var i tidningen för en vecka sen?" 

Ja visst, svarade jag, och nu är jag äntligen hemma lite!

Hon blev så glad och sa att artiklarna var så fina och glömde prata om det jag faktiskt ringde om.

"Har ni några tider på måndag?" Frågade jag.

"Ja visst Jenny lilla, jag bokar dig, tusen tack för att du ringde, jag läser din blogg varje dag och du kämpar riktigt ordentligt!  Ha det gott! "

Tokig morgon!

Fina söndag

Nu har jag startat min nya telefon! Känns underbart att ha en! Däremot funkar inte mitt nr fören efter torsdag, men det är bättre än något. 

Stoffe är bäst!

Tusen saker får man när man har kommit hem! iPhone, grejer från ungcancer, bredband, och en massa småplock!

Helt klart underbart att äntligen komma hem igen! Kunde inte blivit bättre! 

Jag skriver mer imorgon, nu skall jag mysa med Stoffe! 

Nästan hemma

Sitter här på mitt rum på avdelning 24. Väntar på att alla doktorer, sjuksköterskor och undersköterskor varit här och pratat och uträttat det de ska så jag kan hoppa in i taxin och bege mig hemåt till blekinge.

3 veckor, underbara veckor att få vara hemma och bara vara. Veta att inte fören 3 veckor (om inget annat oväntat inträffar förstås) behöver jag vara här på sjukhuset, varken i Karlshamn eller i Lund. Det känns underbart. 

Nu vill jag bara att tiden skall gå. Mitt öga har öppnat sig så mycket att jag kan se överallt och det känns väldigt bra. Man blir så pepp bara av att kunna se ordentligt! 

Skönt att bandaget också är borta så jag kan klia mig lite i huvudet och jag är så förundrad att dom kan öppna in hjärna, ta sönder ben och allt och att jag kan sitta utan att det känns något? Kroppen är fantastisk och doktorerna, dom kan verkligen sin sak!

Nu skall jag fortsätta sitta här och vänta på all personal, Och hoppas på att jag snart är färdig så mamma och jag är påväg hemåt! 

Kan se igen och mår bra!

Idag var doktorn här och tyckte att jag fick åka hem redan imorgon! Glad tjej blev jag minsann!

Vi tog en liten fika här idag och mös lite, där efter kom vi tillbaka till avdelningen och mitt huvud kliade massor, så jag frågade om det finns möjlighet att ta bort bandaget. Vilket dom kunde! Underbar känsla när det försvann och så himla skönt att stygnen ser så fina ut! 

Dom har opererat på samma ställe som innan, allt ser så himla fint ut och en smart liten grej som sitter över snitten! Kunde inte bli bättre! 

Dessutom har ögat äntligen börjat öppna sig igen, så de kommer bli så skönt attäntligen åka hem och må såhär! 

Glad tjej när ögat äntligen öppnat sig!

Ser ut som en svullen bebis

Samma stil i frillan

Lördag

 

Igårkväll

Nu i morse

Med operation kan man få en redig svullnad! Ser ingenting på ena ögat!

Men Gud vad skönt att detta är de enda som hänt mig! Kan göra allt som jag kunde innan operationen! Så jag är glad! Hade ont i såret i huvudet hela dagen igår men det är borta idag!

Känns som en bra dag, allt känns bra! Nu finns det inget annat än att kämpa fritt och bli helt frisk!

Tusen tack till alla som tänkt på mig! Ni ger mig så mycket kraft!

Underbara nyheter

Då har läkaren varit här och berättat hur operationen gick och hur min framtid kommer se ut.

Operationen gick väldigt bra, dom fick bort de dom ville få bort och framtidens plan är cellgifter i ca 6 veckor. 

Att när det är hjärnan som skall få cellgifter försvinner inget hår, utan jag kommer få tabletter och lite strålning i dessa veckorna.

Kommer börja om ca 3 veckor, och fram tills dess får jag vara hemma i underbara ramnamåla.

Kommer givetvis vara trött i början innan jag läker riktigt så kanske att jag ute kan ha sällskap mycket fast att jag vet att både ni vill ses och att jag vill göra det. Det tar ett tag innan man är tillräckligt pigg och kan tyvärr inte träffa andra.

En annan sak är ju att mitt ena öga är supersvullet. Haha, har tagit en bild nu, och imorgon kommer nog hela ögat inte synas. Haha.

Ingen fara för mig, funkar allt annat så himla bra så klarar jag givetvis med ett svullet öga!

Detta kommer gå bra detta, jag klarar det! 

Underbara fredag

Nu har jag bytt från avdelning NIVA till avdelningen av nu skall vara.

Storasyster Anna har skrivit ett underbart inlägg här på bloggen och aldrig hade jag trott att jag dagen efter skulle förstå ipaden eller någontingnalls, men det fantastiska är, det gör jag!

Jag var ledsen innan operationen. Det var jobbigt att säga hejdå till Stoffe och mamma vd dörren.

Väl inne på operationssalen var dom så glada och ville gärna ta hand om mig, vilket gjorde att mitt humör blev mycket gladare.

Dom pratade allt om operationen, vad dom skulle göra och alla tusen maskinernas skulle ha kopplat till mig. När narkosen kom så de var dags för mig att sova, väntade vi i 10 min och frågade om jag blivit lite snurrig. "nej jag är som vanligt". Då skrattade vi lite och så stod dom och sa " ja Jenny, du är så ung och tränar du något i vanliga fall så tr minsann detta lite tid".

Efter 5 min somnade jag och vid 12.00 kom jag till NIVA. Såg familjen stå och titta och jag blev så glad att jag sa hej. Blev chockad att de lät något och insåg att jag dessutom kunde se familjen! Ögonen funkar och talet kommer fram. De kliade i ögonen och jag lyfte armarna och insåg att både armar och ben funkade som vanligt! Jag trodde att jag bara skulle kunna ligga i sängen. Höra de andra men inget mer. Nu kunde jag göra allt, precis som innan jag somnade!

Jag fick se klockan och jag kunde läsa den! Lyckan va total! 

Det enda som gör ont i såret i huvudet och det är ju inte något konstigt. Att man kan må såhär bra, de trodde jag aldrig!

Idag kommer läkaren och berättar hur det fick, och troligtvis vad som händer sen.

Ska visa att jag kan gå så jag äntligen får ut katetern. Hatar den! Blö.

Nu blir jag frisk, så är det bara!

Tusen miljoner tack för alla som tänkt och peppat mig, det är därför de gick såhär bra! 

Ni är underbara, allihopa! 

Det här vill jag dela med mig av.

Tillbaka i Lund. Fjärde gången i år. Denna gången var allting annorlunda. Inga tårar på tåget. Kroppen skakade inte. Kaffet gick att dricka och maten gick att äta. Känslan i kroppen var hoppfull i min värld fanns det bara seger. Min lillasyster var på väg mot sitt livs andra stora prövning. Jag skulle vara med henne. Tillbaka i Lund. Nu med segern i sikte. Min lillasyster skulle vinna, det fanns ingenting annat...

Igår träffade vi läkaren. Han fick mitt förtroende direkt. Hela hans intryck talade säkerhet. Han visste vad han skulle göra. Det kändes direkt. Han berättade om operationen, sakligt och ärligt. Det skulle ta lång tid. Tumören som var kvar var placerat på ett känsligt läge. Han förberedde Jenny på att operationen skulle göra att hennes talförmåga och motorik skulle påverkas. Tillfälligt. Igår kväll var Jenny spänd. Hon såg fram emot operationen sa hon, fast egentligen ville hon bara att den skulle vara över. Jag visade henne hur hon skulle kunna säga "jag älskar dig" utan ord. Tre tryckningar med handen. Hon var beredd på att få kämpa för att kunna gå och prata igen. Hon förstod att det skulle blir tufft och att det skulle ta tid. 

Därför bad Jenny mig att skriva här. Ingen lätt uppgift. Känslorna svämmar över. Hittills har det det varit höga toppar och djupa dalar. Otroligt svårt att hitta en balans mellan glädje och rädsla. Vi som stått bredvid har lutat oss mot varandra. Vi har delat känslor både med varandra och med Jenny. Vi har torkat varandras tårar och tillsammans försökt tolka och förstå verkligheten. 

Idag förväntade jag mig en fruktansvärd väntan. Jag var införstådd med att det skulle ta lång tid innan vi fick veta något och all den styrka Jenny hittills visat för oss andra skulle jag ge tillbaka till henne så fort hon kom tillbaka från operationen. Jag hoppades att hon skulle komma ihåg vad tre tryckningar med handen betydde. Jag ville att hon skulle kunna uppfatta att jag var vid hennes sida och att jag älskar henne. Jag var helt inställd på att det skulle dröja tills vi skulle kunna prata med varandra igen. Prata med varandra på ett sätt som bara en lillasyster och en storasyster kan. 

Tidigt imorse åkte hon på operation. Väntan blev precis så lång och hemsk som jag förväntat mig. Det var rädsla. Det var oro. Kunde läkaren inte bara ringa?

Kvart i tolv kom samtalet. Mamma svarade. Operationen är klar och har gått bra! Bra? Hur bra? Är allt borta? Var är hon? Får vi träffa henne? Andas hon själv? Får vi i alla fall se henne? Vi stod upp allihop. En bår kom till avdelningen. Tom. Dörrarna öppnades igen. Två sjuksköterskor, en bår. Där var hon! Vi stod på andra sidan av korridoren, jag viste direkt att det var min lillasyster som låg där. Min Jenny. Dörrarna till rummet stod öppna, vi smög försiktigt dit. Bara vi fick se henne skulle räcka. 

Där låg hon. Stilla. Inga slangar i halsen. Plötsligt såg jag hennes läppar röra på sig. Strax därefter hennes ögonfransar. Kunde hon verkligen vara vaken? Hon vände sig mot oss. Jag tror att jag hörde henne säga hej, men det kändes för overkligt för att det skulle vara på riktigt. Helt säker på att jag inbillade mig. Men där var hon, hon såg oss! En sjuksköterska sa att en av oss kunde få gå in och hälsa. Stoffe gick in. Det kändes som en evighet. När evigheten var slut öppnas dörren och ut kommer ett stort leende. Jag kunde inte med att tänka mer på det utan gick in. Möttes direkt av Jennys ögonkontakt. "hej Anna, jag kan säga att jag älskar dig och kolla jag kan röra både på armarna och benen. Anna jag ser till och med klockan, den är tio över tolv!" 

Hur är det möjligt? Jag finner inga ord. Det enda jag vet är att jag har världens starkaste lillasyster. Jag är så stolt som en storasyster bara kan vara. Hela min kropp är fylld av ett lyckorus som inte går att beskriva. Jag gick ut ifrån rummet och kramade om Stoffe. För första gången i år är det tårar sprängfyllda med glädje som rinner ner för mina kinder. 

Min lillasyster är verkligen en stålkvinna och oavsett hur behandlingen kommer att fortsätta nu så är jag helt övertygad, och denna gången menar jag allvar, om att Jenny kommer lösa alla hinder och allt som kommer i hennes väg. 

Lyckorus!

Jenny en liten del av dig är en stor del av mig

Anna

NU KÖR VI!

3:e gången till Lund

Då sitter jag här på min sjukhusrum i Lund. Stoffe har precis köpt massa godis och jag blir ju lika glad som vanligt! Min stora lust till godis är fortfarande lika hög och som Stoffe säger "vi skall äta hur mycket godis du vill, sen när du är frisk, då skall vi börja träna ". Haha.

När vi kom hit fick jag prata med en sjuksköterska som frågade mycket om hur det ännu för mig att vara här igen, hur operationen känns och om det är något jag är orolig över. Jag svarade att de enda jag vill är att allt skall bli färdigt, att jag skulle bli frisk och att jag är förväntansfull inför morgondagen när operationen skall göras. 

Jag vill bara vakna på torsdag/fredag och se hur jag mår. Om jag kommer kunna läsa, prata över huvudtaget, kunna äta, kunna gå? Jag är nyfiken faktiskt över hur jag kommer vakna denna gången.

Idag har jag gjort en magnetröntgen i hjärnan igen och jag börjar fundera hur många gånger olika röntgengrejer jag gjort. 9 st kom vi fram till och jag skulle så gärna vilja ha min journal för att se allt jag gjort! 

Har väntat på läkaren som skall operera mig imorgon då han skall berätta hur det skall gå till imorgon, men än har han inte kommit och nu har klockan blivit så mycket att jag inte ens tror att han kommer. 

Underbara Sofia var här idag, och jag har njutit varje sekund! Sofia är en underbar kompis som jag älskar så mycket! Dessutom har hon äntligen livet mamma och att hon tog med sig fina Pixie hit betydde så himla mycket! Det ger otrolig god energi!

"ge mig henne då....."

 

Tisdag

Då var det redan tisdag, en dag innan jag sitter i bilen påväg till Lunds sjukhus igen. 

Jag har haft en underbar vecka här hemma. 

Stoffe och jag har flyttat till ramnamåla, himmelen på jorden känns det som. Att slippa dessa trappor varje dag känns underbart. Att kunna gå ut och känna lugnet varje dag. Ingen massa trafik. Ha sällskap med svärfamiljen. Att få dela säng med Stoffe, och bara få vara. Att få ha lilla Ove i sängen, gärna i ansiktet och höra han snarka. Att få ha 10 minuter till några av sina närmsta vänner. Att få äta gott på liljas. Att få äta gott här i ramnamåla och slippa den kokta korven som varannan dag nästintill serveras på sjukhuset.

Jag har det så bra här, och jag skall tillbaka hit snart igen, det svär jag på.

Nu kommer jag tillbaka till Lund som sjukhusJenny och alla mina kläder jag äntligen har börjat använda kommer stanna kvar här. Nu är det sjukhuskläderna jag skall använda då jag känner mig som en annan person där. dessutom kommer jag nog inte vara på topp dom första dagarna så då kommer jag nog inte ens ha möjlighet att sätta på mig några vettiga kläder.

Imorgon kommer Sofia och Pixie, hennes underbara bebis och jag längtar som bara den! 

Dessutom kommer syster Anna också och Gud vad jag ska krama henne! 

Stoffe och mamma åker jag med och det är ju givetvis underbart! 

Fast att det känns lite jobbigt att lämna detta här hemma, har jag massor av människor som hjälper mig på färden, som jag älskar allra mest!

Min underbara syster Anna 

Fina killar utan frilla

Varje dag blir jag så förvånad över vad folk vill göra för mig. Att få mig att kämpa vidare och ge mig god energi! Att göra ett stöd för att få mig på gott humör och varje dag bli så glad för vad dom faktiskt är beredda att göra för mig.

Alla underbara pojkar som har fixat frillan nu denna veckan, bara för att förstå att utan frilla är man hur bra som helst ändå. Att fucka cancer. Nu när alla andra har rakat sina huvuden känns det verkligen inte jobbigt att själv bli rakad igen på torsdag.

Underbara människor, Stoffe, Nille och Mathias, ni gör mig så glad som gör detta för mig!

Tanke

Nu sitter jag här hemma och tänker på operationen på torsdag. Denna gången kommer jag få veta hur operationen kommer gå till och det känns givetvis skönt att jag skall få veta hur de hela kommer gå till. 

Frågan är sen hur jag kommer fungera sen. Kommer mina ben och armar sluta att fungera? Kommer jag inte längre kunna läsa klockan? Kommer jag lyckas äta eller måste någon hjälpa mig? Kommer jag sluta gå? 

Hur som helst så vare sig det blir som innan, att man börjar om som barnsben efter operationen, eller inte, så vet jag att de nu blir de så återkommer kroppen så himla snabbt och bara man kämpar så kommer jag snart att gå igen!

Dessutom är jag väldigt nervös inför operationen. Det är ändå hjärnan dom skall operera, och endast 1 cm dom skall operera bort. I hjärnan finns ju allt och klart att jag blir rädd att dom skall stötta till någonting som kan få problem i framtiden.

Men jag skall klara detta! 

Samtidigt så längtar jag till operationen, att den blev så pass tidigt så jag slipper och vänta.

Jag kommer fråga en massa inför operationen, så jag vet hur den går till, och av någon anledning så funderar jag på om dom rakar mig innan eller under operationen. Det hade varit roligt att få va med på det, se hur kort det blir, haha.

Jag hoppas att operationen går bra, och givetvis hoppas jag att efter detta så skall alla behandlingar och allt vara klart, fast att jag egentligen tror att det kommer bli cellgifter eller strålning sen. Jag vill ju inget annat än att bli frisk så att jag kan fortsätta livet, påbörja stoffes och mitt bröllop, umgås med alla mina underbara vänner som har visat sån stor uppskattning att jag är så glad, umgås fram och tillbaka till familjen och visa hur mycket jag älskar er, göra de jag vill göra och till och med börja plugga!

Jag har en massa energi och nu förstår man verkligen livet. Att varje dag är en utmaning och det jag vill göra skall man göra, för man vet aldrig när livet slutar.

Jag kommer älska livet så fort alla sjukhusbesöken är slut och jag kommer vara så glad! 

Nu kör vi, nu klarar jag detta! 

Dessa underbara män

Jag är så himla rörd! Nu bestämde sig grabbarna att nu skulle dom göra de som jag måste göra på torsdag, raka sitt hår bara för mig! Jag är så lycklig och ni är verkligen så sjukt underbara!

Underbara män vi har Johanna! Lyckligare än såhär kan jag inte bli! Nu skall jag klara detta så vi kan umgås hela livet! 

Fin kväll

Denna underbara fredag kom Johanna och Nille!

Vi har grillat och ätit underbart gott! En fin alla hjärtans dag tillsammans med mina fina vänner, Stoffe och hela hans familj! 

Det blev en fin dag detta!

Nu är de party här hemma och jag njuter varje dag med min juice! 

Nu skall de dippas, äta choklad och bara njuta!

Tusen tack för idag, jag är så glad!

Alla hjärtans dag

Idag är det alla hjärtans dag, och då skall man visa sin underbara kärlek för sin man.

Men jag känner att en dag om året när man skall göra allt och sen alla andra dagar skita i vilket, det är inte jag.

Stoffe skall få veta vilken underbar man han är, varje dag, varje sekund!

Han är verkligen mannen i mitt liv och varje dag njuter jag av att få ha honom runt mig.

Han gör mig så lycklig och jag glädjs varje dags att jag får vara med honom!

Min underbara man va bra du är!

Dessutom har han ju förlovats med mig, vilket gjorde att jag blev så glad att tårarna sprutade och jag kommer aldrig glömma den kvällen!

Nu är han föralltid min, minst tills jag fyller 156 år, för det är inte fören då jag skall ligga på graven.

Underbara Stoffe vad jag älskar dig! Min pojkvän, min man, min sambo, mitt liv!

Operationen blev visst planerad!

Och där ringde nevrokirurgen och berättade att jag skall komma tillbaka till Lund 19/2, operation den 20/2. Nu blir man givetvis nervös! Men skönt att det blir så här snabbt. 

Operationen skall bli bra, så är det bara! 

Jag skall njuta här hemma nu, varenda sekund. Älska alla mina vänner, min familj och svärfamiljen! Ni är dom bästa jag har!

Det blir operation i hjärnan.

Då har jag precis pratat med läkarna nere i Lund, och en ny operation kommer att göras i hjärnan. Den lilla  centimetern i hjärnan skall bort och det skall opereras något bättre än förra gången. Alla maskiner skall vara med så dom ser hur dom skall göra. 

I Lund är dom så extremt duktiga så detta skall bli bra!

Dom vet inte ännu vilket datum det blir, men det skall dom höra av sig så fort dom kan!

Cellgifterna vet dom inte om dom kommer använda fören efter operation, hur den har utförts och om den ens behövs. Det får vi se efter operationen.

Så vad händer nu?

Jo, jag tänker fortsätta gå, använda mina armar så mycket så att känseln kommer tillbaka, detsamma med benen.

Jag skall bli frisk, finns inget annat! 

Det var ju tur att dom skall öppna hjärnan en gång till, för nu börjar ju håret bli så långt, så de behöver ju klippas! Haha!

Tidningar

Nu har tidningarna kommit och både BLT och sydöstran skrev det färdigt igår!

Sydöstran tog mig även på framsidan!

Här kommer lite bilder för er på bilderna som inte är i Blekinge, jag har massa tidningar här hemma sen så här kan ni läsa om ni vill i framtiden! 

Från sydöstran:

Från BLT:

Reportage i tidningen!

Idag har både BLT och sydöstrans tidning varit här och gjort en artikel om mig. Det känns helt underbart att få vara med där och berätta min livshistoria. Stoffe hjälpte mig att berätta också, underbart skönt att ha han här. Och det som han också fick uppleva över detta är också väldigt viktigt!

Känns riktigt skönt att få prata om det och det ger mig faktiskt kraft att kämpa vidare! Varje dag är en kamp och jag är så glad för alla fina ord jag får varje dag!

Jag är så glad att jag har fått flytta så jag får sånt stöd här hemma och jag är så glad att jag har Stoffe som hela tiden hjälper mig. Jag är lyckligast i världen och jag skall klara detta, helt klart! 

Så antingen i morgon eller i övermorgon finns de reportage i tidningen, missa inte.. Hihi!

Min hjärna

Nu har min läkare skickat bilder ifrån sjukhuset, som visar hur min hjärna såg ut när jag åkte in, och hur den ser ut nu! Att jag ens lyckades tänka är ett mysterium, och kanske var det inte så konstigt att trycket blev så högt att min operation blev så akut så jag slutade andas..

Såhär såg hjärnan alltså ut den 7:e januari. 

Och såhär såg den ut den 22:e januari.

Det finns alltså en del kvar där inne som är det dom försöker undersöka. Så på onsdag eller torsdag skall jag få veta hur dom tänker, och denna gången sa doktorn att jag troligtvis kommer få veta vilken behandling då också! Vi får hoppas de, men jag vågar inte hoppas helt och hållet.