Jag kände helt enkelt inte för att sova.
Jag plockade fram min almanacka från 2008-2009 som jag visste låg i den vita väskan i garderoben.
Satte mig till rätta i sängen och började resan tillbaka ett år i tiden.
Vilket år det var. Mitt psyke satt sig verkligen i spel under det året.
Och trots att det bara är ett år tillbaka känns allt så långt ifrån.
“Snälla mamma, kom hem, var är du?” börjar första skriften den 1 Juli.
Min relation med Christoffer var i full gång. Vi besökte hans farföräldrar i Trelleborg och allt kändes verkligen helt underbart, det visar jag med små hjärtan över hans namn när jag skriver ner vilka dagar vi setts.
Men efter resan upp till Luleå där jag besökte Anna tillsammans med Ingegerd, Patrik och mamma, minskar antalet träffar tillsammans med Christoffer.
Allting är väldigt tydligt, och plötsligt börjar jag skriva ut små funderingar som “ vad är det du döljer?” och “ Vad har jag gjort för fel?”.
Jag minns hur viktig resan till Kreta var för mig, Äntligen fick jag tid för mig själv, tid att tänka. Och framförallt, tid att uppleva.
Det var skönt att komma bort från verkligheten ett tag och bara ta det lugnt.
Efter resan försvinner Christoffers namn helt ifrån almanackan. Nu utsmyckar jag den istället med små ledsna meddelanden och hatbrev som ingen mer än jag fick se.
Den 20 oktober har jag endast skrivit Emelie. Inget annat har jag velat rita eller skriva på det datumet. Tomt, det var så jag kände.
Att en människa kan påverka en så mycket utan att säga speciellt mycket.
Resten av den veckan är också relativt tom.
Halloween närmade sig med stora steg och Johanna bestämde sig för att hålla en fest.
Min utklädning var superman och jag minns hur stolt jag var över min dräkt.
Jag minns också tydligt hur både jag och Johanna sa till varandra under kvällen att Emelie fattades och att vi båda inte riktigt kunde glömma allt som hänt veckan innan.
Begravningen hålls och vi sitter samlade i konferensrummet i skolan och håller tyst minut och läser dikter och sjunger lite. Jag väljer att mest bara sitta tyst och tänka. Får inte ur mig något vettigt att säga.
I November är det offentligt slut mellan mig och Christoffer och efter 10 månader bestämmer jag mig för att tejpa över fotot på mig och honom i almanackan med en läx-hjälpslapp från kuratorn. Det var ett stort steg framåt för mig och att försöka visa sig stark trots omständigheterna.
Perioden därefter siktar jag mig helt in på skolan, och fram till nyårsafton är de det enda som smyckar dagarna som går.
Den 17 Januari hålls musikfest i klubblokalen och den kvällen hade jag längtat efter, dock blev den inte lika lyckad som jag trodde den skulle bli.
EOS-veckan närmar sig och dagarna är fyllda med kladd om vad som måste göras.
Man ser tydligt på min kladdiga handstil att jag var trött och stressad den veckan.
Med en chock får jag upp vykortet från Olivia när hon varit i Österrike.
Den solbrända nakna kvinnan med skidorna har väckt mycket uppmärksamhet när jag råkat tappa kortet på golvet i tåget.
Visningar på lägenheter strömmar in och nej efter dom också.
Här ser jag “ Albert Henningsväg 7” skrivet på en av visningarna. Jag har alltså varit just i detta huset och letat efter en bostad där jag nu ligger och skriver ett år senare.
Den 17 April åker jag hem till Levin för att peppa inför trippen till Malmö och häcka utanför folkets park inför Idol-audition.
Jag har inte skrivit ut exakt datum med någongång i mitten av maj går jag in i en ny relation tillsammans med Jesper, som jag ärligt kan säga tyckt varit sjukt skum hela tiden. Minns inte hur vi egentligen bestämde oss för att bli tillsammans, men jag vet att jag inte helt var övertygad när det skedde.
Jag är i obalans under hela den perioden och i samma veva får jag reda på ett och annat om mamma och nuläget om det. Detta bidrog till en hel del av min obalans.
Min hjärna funkade inte riktigt som den skulle, och jag sökte bekräftelse hela tiden för att klara av vardagen, vilket jag sällan lyckades med.
Sommarlovet tar sin början och då skriver jag att jag ska bli nunna, att jag aldrig mer ska ha med en kille att göra i hela mitt liv och att jag hatar det manliga könet mest av allt.
Jespers och min relation fick ett snabbt slut pågrund av händelsen på skönstaviks camping. Den påminde mig om så mycket som hänt mig tidigare och grävde verkligen upp en hel del.
Jag var nedbruten till grunden och trodde aldrig att jag skulle kunna bli en människa igen.
Det var så mycket som hänt på sistone som åt upp mig inifrån och jag slutade helt enkelt att leva.
Det enda som lyste upp under den månaden innan allt bröts ihop var kvällen med Rebecca under Swedenrock i stugan på campingen. Det var längesen jag varit så glad.
Hela Junis blad är tomma och jag har helt enkelt lagt skrivandet till sidan.
Längst bak, på sista sidan har jag klistrat fast 3 små foton. Ett på Hampus, ett på Karl och ett på Patrik och skrivit: Ni är dom enda pojkarna man kan lita på, och ni är dom enda vettiga. Tur det.
Jag blir helt omskakad av att läsa allt jag skrivit. Och att försöka lägga sig ner och försöka sova efter det är helt meningslöst.
Jag som person är sån att jag måste skriva av mig mina tankar, och efter att ha läst mig igenom det senaste året har verkligen gett mig tankar och funderingar.
Jag är så glad att jag skrivit så pass detaljerat i min almanacka och att jag fortsatt att göra det nu i min andra.
Det finns inget som är så spännande att läsa som det som finns nerskrivet direkt från hjärnan.
Mitt nästa projekt är att skriva ner i sammanfattat format allt som hänt under mina år
