jag älskar er

Jag fick en sån himla lust att skriva här helt plötsligt. Men samtidigt som tanken slog mig fick jag lite ångest, eftersom det finns så mycket jag egebtligen borde skriva om, men inte riktigt har ork att tänka igenom allt jag har haft för mig!

Men, jag kan ju iaf berätta att jag under den senaste tiden har fått träffa mina bästa vänner en hel del, och jag mår verkligen bra i hela kroppen av att få träffa dom. Jag är så himla glad att dom känner mig utan och innan, och att jag kan komma precis som jag är, och bara vara.
Dom bästa myskvällarna, utekvällarna, födelsedagarna, fikamysningarna har jag tillsammans med dom, och hur många dagar, veckor, till och med månader utan varandra, så träffas vi och börjar på samma punkt där vi senast slutade.
Känns som jag kan skriva en hel uppsats om hur glad jag är över att ha fått dom bästa tänkbara vännerna i världen, och hur tom jag skulle känna mig utan dom.

Från en sak till en annan tycker jag att det är himla skoj att alla mina kompisar fyller 20 år detta året vilket betyder stooora födelsedagsfester! Det är skoj det!
Nästintill varje helg är det någon som skall firas, och fast att jag vet att man inte kan vara med överallt, så är det så himla skoj att återförenas med kompisar man inte träffat på ett tag!
I helgen är det Tuttis födelsedagsfest som gäller, men den har jag bestämt mig för att avstå. Jag måste ge min älsklingspojk lite tid också!
Nästa helg ska Höögan ha partaj och dit ska jag ju, såklart!

Jag vet att jag för ett/två år sedan klagade som attan på Olofström, och att jag var så himla trött på att alla snackar om alla och blablalbla..
Jag ångrar det innerligt nu när jag på äldre dar (höhö..) har insett att jag faktiskt känner mig hemma när det är just såhär. Jag är en del av ett sammanhang och hur rykterna än går, så vet jag hur jag kan ta reda på sanningen och jag vet vart jag står om folk skulle få för sig något om mig.
Jag har liksom bestämt mig för att alltid försöka se det positiva i saker, och hur mycket jag än kan hata att folk kanske vet (eller tror sig veta) saker om mig, så kommer jag alltid älska att komma hem och träffa dom människorna jag träffat större delen av mitt liv. Jag kommer alltid skina upp så fort jag ser någon från kyrkhultstiden på Maxi eller vinka som en galning när någon från musikklassernas musikklass kör förbi mig.

Det blev minsann en del skrivet idag trotsallt. Tjoflöjt!

Är jag den enda tjejen i hela vida världen som inte svimmar av att se ett par Jeffrey Campbell skor? Känns lite så.

Smaken är som baken, och jag ser inte fel i att hela världen verkar ha förälskat sig i denna klumpiga dojja, men jag, personligen, trivs bättre i mina slita converse.
tjo!