Glad i hela kroppen.
Du lockar fram det bästa i mig. Jag blir den där pratglada tjejen som alltid har nära till skratt och som gärna bjuder på sig själv.
Det klickar direkt.
Jag sjunger hela dagarna, vilket jag inte gjort på flera år. Du får mig att vilja sjunga igen.
Du ger mig inspiration till att göra saker, för du berömmer det lilla jag gör.
Du får mig att bli den person jag alltid velat vara. Med ditt charmiga jag kan jag inte må annat än bra.

Jag är så trött på att bli sårad av grabbar som inte vet vad dom vill. Som inte prioriterar ärlighet och som gnäller över skitsaker. Jag är trött på pöjkar som saknar mål och drömmar i livet.

Jag behöver en händig man med skin på näsan, som vågar stå upp för sanningen och som kan berätta för mig utan svårigheter hur fin och bra jag är.
Jag behöver en redig man med hår på sitt bröst och med fötterna på jorden som vet vad han vill och kämpar för sina drömmar och inte ger upp i första taget.
En man som inte ser problem som problem utan som en utmaning att ta sig igenom för att styrka sig själv.
En redig karlakarl som kan prata för sig och gärna lyssnar på andras åsikter.
En man som kan få en hel folksamling att brista ut i skratt bara genom att vara sitt underbara charmiga och roliga jag.
En man som offrar sig för andra och inte alltid sätter sig själv i första rum.

Det är du, och det vet du

På bussen hem

Tusen tankar svävar runt. Jag är i ett lyckorus jag aldrig vill ta mig ut ifrån och jag vet precis varför jag känner såhär.
Jag har tillbringat dyrbara timmar hos familjen Bengtsson i de röda huset i korsningen i Ramnamåla.
"Äntligen är du hemma igen!" Säger Anita så fort hon möter mig i dörren och sträcker fram sin kärleksfulla famn.

Jag tänker mig tillbaka för 4 år sedan, när jag nästintill bodde i detta huset för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag älskade lugnet och den varma känslan jag alltid fick så fort jag kom innanför dörren. Jag kände mig välkommen, fast att jag själv kände mig smutsig och värdelös. Ni dömde mig aldrig. Lät mig bara få vara och andas lite.
Ni ställde aldrig onödiga frågor utan ville jag prata om de jag bar på lyssnade ni gärna, men allt var på mina villkor.
Jag har alltid älskat att få komma hem till er och jag har alltid känt mig som en i familjen.

Jag kan inte tacka er väl för allt ni gjort och allt ni gör för mig. Och att äntligen få vara tillbaka hos er får mig att känna en sån enorm glädje. De finns inga som får mig att må så bra som ni. Men framförallt kommer ni alltid vara den pusselbiten som alltid fanns där och hindrade mig ifrån att gå under.