Tusen tankar svävar runt. Jag är i ett lyckorus jag aldrig vill ta mig ut ifrån och jag vet precis varför jag känner såhär.
Jag har tillbringat dyrbara timmar hos familjen Bengtsson i de röda huset i korsningen i Ramnamåla.
"Äntligen är du hemma igen!" Säger Anita så fort hon möter mig i dörren och sträcker fram sin kärleksfulla famn.
Jag tänker mig tillbaka för 4 år sedan, när jag nästintill bodde i detta huset för att jag inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag älskade lugnet och den varma känslan jag alltid fick så fort jag kom innanför dörren. Jag kände mig välkommen, fast att jag själv kände mig smutsig och värdelös. Ni dömde mig aldrig. Lät mig bara få vara och andas lite.
Ni ställde aldrig onödiga frågor utan ville jag prata om de jag bar på lyssnade ni gärna, men allt var på mina villkor.
Jag har alltid älskat att få komma hem till er och jag har alltid känt mig som en i familjen.
Jag kan inte tacka er väl för allt ni gjort och allt ni gör för mig. Och att äntligen få vara tillbaka hos er får mig att känna en sån enorm glädje. De finns inga som får mig att må så bra som ni. Men framförallt kommer ni alltid vara den pusselbiten som alltid fanns där och hindrade mig ifrån att gå under.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar