Det här vill jag dela med mig av.

Tillbaka i Lund. Fjärde gången i år. Denna gången var allting annorlunda. Inga tårar på tåget. Kroppen skakade inte. Kaffet gick att dricka och maten gick att äta. Känslan i kroppen var hoppfull i min värld fanns det bara seger. Min lillasyster var på väg mot sitt livs andra stora prövning. Jag skulle vara med henne. Tillbaka i Lund. Nu med segern i sikte. Min lillasyster skulle vinna, det fanns ingenting annat...

Igår träffade vi läkaren. Han fick mitt förtroende direkt. Hela hans intryck talade säkerhet. Han visste vad han skulle göra. Det kändes direkt. Han berättade om operationen, sakligt och ärligt. Det skulle ta lång tid. Tumören som var kvar var placerat på ett känsligt läge. Han förberedde Jenny på att operationen skulle göra att hennes talförmåga och motorik skulle påverkas. Tillfälligt. Igår kväll var Jenny spänd. Hon såg fram emot operationen sa hon, fast egentligen ville hon bara att den skulle vara över. Jag visade henne hur hon skulle kunna säga "jag älskar dig" utan ord. Tre tryckningar med handen. Hon var beredd på att få kämpa för att kunna gå och prata igen. Hon förstod att det skulle blir tufft och att det skulle ta tid. 

Därför bad Jenny mig att skriva här. Ingen lätt uppgift. Känslorna svämmar över. Hittills har det det varit höga toppar och djupa dalar. Otroligt svårt att hitta en balans mellan glädje och rädsla. Vi som stått bredvid har lutat oss mot varandra. Vi har delat känslor både med varandra och med Jenny. Vi har torkat varandras tårar och tillsammans försökt tolka och förstå verkligheten. 

Idag förväntade jag mig en fruktansvärd väntan. Jag var införstådd med att det skulle ta lång tid innan vi fick veta något och all den styrka Jenny hittills visat för oss andra skulle jag ge tillbaka till henne så fort hon kom tillbaka från operationen. Jag hoppades att hon skulle komma ihåg vad tre tryckningar med handen betydde. Jag ville att hon skulle kunna uppfatta att jag var vid hennes sida och att jag älskar henne. Jag var helt inställd på att det skulle dröja tills vi skulle kunna prata med varandra igen. Prata med varandra på ett sätt som bara en lillasyster och en storasyster kan. 

Tidigt imorse åkte hon på operation. Väntan blev precis så lång och hemsk som jag förväntat mig. Det var rädsla. Det var oro. Kunde läkaren inte bara ringa?

Kvart i tolv kom samtalet. Mamma svarade. Operationen är klar och har gått bra! Bra? Hur bra? Är allt borta? Var är hon? Får vi träffa henne? Andas hon själv? Får vi i alla fall se henne? Vi stod upp allihop. En bår kom till avdelningen. Tom. Dörrarna öppnades igen. Två sjuksköterskor, en bår. Där var hon! Vi stod på andra sidan av korridoren, jag viste direkt att det var min lillasyster som låg där. Min Jenny. Dörrarna till rummet stod öppna, vi smög försiktigt dit. Bara vi fick se henne skulle räcka. 

Där låg hon. Stilla. Inga slangar i halsen. Plötsligt såg jag hennes läppar röra på sig. Strax därefter hennes ögonfransar. Kunde hon verkligen vara vaken? Hon vände sig mot oss. Jag tror att jag hörde henne säga hej, men det kändes för overkligt för att det skulle vara på riktigt. Helt säker på att jag inbillade mig. Men där var hon, hon såg oss! En sjuksköterska sa att en av oss kunde få gå in och hälsa. Stoffe gick in. Det kändes som en evighet. När evigheten var slut öppnas dörren och ut kommer ett stort leende. Jag kunde inte med att tänka mer på det utan gick in. Möttes direkt av Jennys ögonkontakt. "hej Anna, jag kan säga att jag älskar dig och kolla jag kan röra både på armarna och benen. Anna jag ser till och med klockan, den är tio över tolv!" 

Hur är det möjligt? Jag finner inga ord. Det enda jag vet är att jag har världens starkaste lillasyster. Jag är så stolt som en storasyster bara kan vara. Hela min kropp är fylld av ett lyckorus som inte går att beskriva. Jag gick ut ifrån rummet och kramade om Stoffe. För första gången i år är det tårar sprängfyllda med glädje som rinner ner för mina kinder. 

Min lillasyster är verkligen en stålkvinna och oavsett hur behandlingen kommer att fortsätta nu så är jag helt övertygad, och denna gången menar jag allvar, om att Jenny kommer lösa alla hinder och allt som kommer i hennes väg. 

Lyckorus!

Jenny en liten del av dig är en stor del av mig

Anna