Det går tyvärr inte...

Det går tyvärr inte att blogga längre.. 

Jag kan inte lägga upp några bilder alls, och det är ju det som är så roligt..

Jag får helt enkelt lägga upp bilder på instagram och Facebook istället, och ha bloggen där jag kan läsa om allt som har hänt mig.

Tack för alla som har läst, och tack för att ni sagt så mycket fint till mig!

Jag älskar min blogg, jag älskar dom som läser och jag älskar mig själv.

Puss och kärlek! 

Går tyvärr inte att ladda upp mina bilder... Försöker lösa det

Jag trodde att mamma och jag skulle gå ut och äta...

Jag trodde att mamma och jag skulle gå ut och äta, men så var tydligen inte fallet...

Jag satt och väntade ivrigt på att mamma skulle bli färdig med hennes plock så vi kunde åka iväg och ha det lite mysigt, på min födelsedag. Hon var så himla långsam denna gången, det brukar vara jag som är det. Tillslut gick vi mot bilen iallafall, och då mötes jag av två goa tjejer, Ellen och Lotta! Jag stod där och frågade vad ni gör här och att mamma o jag ska iväg och äta. 

"Nej" sa mamma, "flickorna tar dig istället, förlåt!"

Lite förvirrad hoppade jag in i deras bil och åkte till thairestaurangen i Karlshamn. Jag var glad att vi skulle äta där, för det är så himla gott där, och plötsligt fick jag se ännu en tjej, Anna!

Det var så fint att ni gjorde detta för mig,  så himla glad! 

Grymma tjejer!

Det var en härlig födelsedag med massa sång till mig och massa överraskningar.

I onsdags åkte mamma mot Göteborg och jag skulle ha lägenheten för mig själv.   Pappa skulle komma på torsdag och när det ringde på dörren så stod Johanna och Nille där! Väldigt överraskad men superglad för att dom kom.

Vi tänkte att vi skulle åka och titta på vattnet och ha det lite mysigt, men det var så himla kyligt så vi tog bilen och åkte och köpte lite god dricka och ställde oss sen och fixade tacos. Mumma!

I fredags kom Margith och hämtade mig. Vi skulle åka till Karlskrona och lyssna på Patrik. Jag tänkte att nu fick jag med allt, men när vi var halvvägs till Svängsta kom jag på att jag har glömt min handväska och den måste jag ha. Vi vände och jag sprang upp till lägenheten. Där kom jag på att jag låste in katterna på balkongen för att det skulle vara lite lugnt på morgonen. Tänk om jag hade åkt till Karlskrona med katterna på balkongen, och dom inte kunde röra sig. Fy på mig!

Jag tog ju givetvis in dom, och sprang mer till bilen igen. 

När vi kom fram till Karlskrona i det fina vädret, trodde jag att det skulle vara ute och att jag kunde ha Doris med. Så var inte fallet. Men det gjorde ingenting, för det var så högt ljud därinne att jag själv inte klarade av det. 

Doris och jag satt utanför och gassade i solen tills det var dags för Patrik att sjunga och jag gick in för att lyssna. Han är så himla duktig alltså! 

Vi åt lite mat, och därefter tackade jag för mig och gick till Sarah.

Vi åkte till en stuga där vi myste och satt i solen.

Solbränd och fin åkte vi tillbaka till Sarah, Emelie kom, och vi var kvar där fram till kvällen. Emelie och jag gick över till hennes lägenhet och sov tills Doris behövde gå ut på morgonen.

Jag gick ut medan Emelie låg kvar i sängen, och när Doris var färdig skulle vi gå in och märkte att dörren var låst. Givetvis hade jag glömt telefonen och jag försökte skrika Emelies namn flera gånger innan vi gick upp till Sarah och slog lite på fönstret. Jag ville inte knacka så hårt om jag skulle väcka Noelia. Ingen verkade höra mig där heller och gick ner till Emelie igen. Väntade på att någon skulle öppna, men när dom inte gjorde det, gick jag tillbaka till Sarah igen och hon såg mig äntligen! 1 h hade jag stått där ute, utan mobil. Det är svårt att klara av livet utan mobil nuförtiden alltså!

Vi ritade lite på snapen till varandra, shoppade lite och vid 17.45 åkte jag och Doris tillbaka till Karlshamn där pappa hämtade mig och vi körde hem till lägenheten.

Idag är det alltså söndag och mamma kommer hem. Jag har klarat denna veckan utan mamma, och jag är faktiskt ganska stolt över det.

Idag är det sista valpkursen, och därefter åker jag till Sofia i Malmö. Vi ska åka på spa i 3 ljuva dagar och bara vara. 

Detta har varit en härligt vecka, fylld med massa överraskningar. Att alla mina vänner och familjen verkligen gjorde så jag blev den gladaste människan i världen!

Tack till alla! Puss och kärlek! 

/Jenny 

Trött tjej

I mina fina stövlar gick jag i regnet i måndags när jag skulle till Specialistrehab i Karlshamn.

I tisdags träffade jag Ellen och Lotta, och det var så himla roligt att träffa dom!

Doris och jag funderade lite på vad vi skulle ha på oss på lördag när vi skulle ha släktkalas för mig, och Doris bestämde sig för att ha detta: 

I fredags kom Sarah, Emelie och Noelia, som en liten överraskning! Superglad att dom kom, och vi åt våfflor som middag, gött!

Det var dags för lördag och fira min födelsedag. Så himla fina presenter, och framförallt fick jag träffa alla. Det är kärlek de!!

Jag är så himla trött efter valpkursen, att jag nästan inte orkar skriva ett inlägg. Nåväl, ni får iaf se mina bilder denna veckan. Kärlek!

Förhoppningsvis den sista.....

Förhoppningsvis den sista operationen på väldigt länge, och det är jag glad för!

Jag åkte till Karlshamn och skulle ta bort min port-a-cath. Jag vill ju ha kvar alla mina grejer som jag använt nu med cancern, och därför frågade jag snällt om inte jag kan få porten. Han skrattade lite och sen sa han: "varför vill du ha denna, jag hade ju tänkt slänga den?" Jag förklarade att jag gärna ville ha den så jag kan visa vart jag hade i kroppen när jag behandlades. "Givetvis ska vi tvätta den, sen får du den, lilla Jenny!"

Så där ligger den nu, porten som har hjälpt mig att kunna leva.

Mamma kom och väckte mig på tisdagsmorgonen och sa att idag är jag minsann med i tidningen! 

Ni kan gå in på tidigare inlägg så har jag skrivit upp vad tidningen skrev.

Vi åkte till Ikea och fixade lite till hemmet. 

Mamma stod och lekte lite i köket medan jag hoppade runt i sängarna.

Därefter bakade vi 100 bullar som ska ätas upp på mitt kalas, och så mycket annat, såklart! 

Mystiskt

Till sist vill jag visa hur Doris ligger och solar på den lilla biten på balkongen som solen fortfarande skiner, hon älskar sol lika mycket som jag gör! Och det är bra!

Nu får ni ha de så bra! Kärlek!

Artikel

Jag tänkte lägga upp artikeln som visats under dagen. Artikeln om mitt gångna år.

Jag tänkte att jag vill spara allting, och därför lägger jag upp allting här. 

Jennys tuffa kamp mot cancern

22-åriga Jenny Karlsson har gått genom helvetet i sin kamp mot hjärncancern. Hennes positiva syn på livet har däremot inte ändrats. "Mitt mål är att kunna utbilda mig till undersköterska" säger hon.

Det var på nyårsdagen i fjol som Jenny vaknade upp med en konstig huvudvärk. Hon trodde först att det handlade om migrän, men efter att värken inte gett med sig sökte hon läkarvård efter några dagar. En skiktröntgen visade en kraftig förändring i hjärnan. 

En allvarlig hjärntumör konstaterades, som dessutom visade sig vara elakartad. Bara dagar senare, på väg till magnetröntgen, slutade hon andas och hjärtat stannade. Jenny fick opereras akut.

Operationen gick bra men Jenny kunde efteråt inte gå, inte äta och nästintill inte prata.

– Jag fick lära mig allting på nytt, berättade Jenny för ett drygt år sedan när Sydöstran träffade henne sist.

Året som gått har minst sagt varit tufft. Den första operationen och diagnosen hjärncancer var bara början.

Vi träffar Jenny hemma hos sin mamma där hon numera bor. Mammans två katter hälsar nyfiket medan Jennys fem månader gamla hund Doris till en början är lite mer tillbakadragen.

– Jag vill göra så mycket som möjligt, men jag blir fort trött.

Håret är än en gång bortrakat och på vänster sida av huvudet syns ett gigantiskt ärr. Det har bara gått dagar sedan den senaste operationen. Det har blivit otaliga operationer, varav tre i hjärnan, under året som gått.

Efter den första operationen följde intensiv strålningsbehandling. Det handlar om 30 tillfällen som resan gick till Lund för behandling. Vid varje tillfälle strålades huvudet och kroppen i 40 minuter.

– Jag somnade varje gång, säger Jenny och skrattar.

Även om strålningen gjorde så att hon mådde dåligt efteråt var det ingenting mot cellgiftsbehandlingen som följde.

– Jag kräktes hela tiden och kunde knappt äta. Det var väldigt tufft. Sedan blev jag svagare och svagare eftersom mitt blodvärde försvann.

Det gick så långt att cellgiftsbehandlingen fick avbrytas i förtid. Blodkropparna i kroppen hade i princip eliminerats.

Som om inte det vore nog har Jenny flera gånger drabbats av stroke.

– Första gången var när mamma kom hem efter jobbet på morgonen, hon jobbar natt. Det kändes konstigt i kroppen och känseln i hela högersidan försvann. När jag kommit till akuten i Karlshamn försvann känslan och vi tänkte ta en fika. Då kom det tillbaka. Jag åkte till Karlskrona och där fick jag stroke på stroke på stroke. Det tog lång tid innan man förstod vad det berodde på, men det ska vara på grund av strålningen, cellgifterna och alla operationer.

Nu går hon på blodförtunnande läkemedel.

– Man känner sig nästan som en gammal dam. Jag menar en 22-åring ska inte drabbas av stroke.

Jennys huvud buktade också inåt och hon fick sova med ett specialpannband på natten. Den sista operationen var tänkt att åtgärda detta och skulle vara enkel. Men det blev mer omfattande än man trodde. Bland annat drabbades Jenny på nytt av stroke eftersom hon tagit paus med den blodförtunnande medicinen.

I övrigt svarade hon bra på behandlingen. I dagsläget finns inga spår efter cancern. Som inte heller verkar ha spridit sig från hjärnan.

– De säger att det ser bra ut. Och det känns såklart jättebra. Men det dröjer fyra år innan jag blir friskförklarad. Jag kommer åka till Lund var tredje månad för kontroll.

Hon vill skicka en eloge till familj och vänner som stöttar henne i kampen. 

– Det känns jätteskönt att ha alla.

Hon säger samtidigt att vissa vänner som hon trodde fanns där för henne försvunnit medan andra mer oväntat verkligen ställt upp. Exempelvis en tjej på Gotland som också har varit cancerdrabbad.

Två gånger i veckan går hon på specialistrehabilitering i Karlshamn. Hon träffar sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och logoped. Det hjälper mycket mot tröttheten och koncentrationssvårigheterna som ibland är överväldigande. 

Först och främst är Jennys mål att försöka få en vardag. Här har hunden Doris hjälpt mycket. Även bloggandet är fortsatt en viktig del. Vägen tillbaka är fortfarande lång, men drömmarna finns kvar.

– Visst har man sina dåliga dagar ibland. Men jag försöker att vara positiv. Det tror jag är viktigt. Mitt mål är att kunna börja jobba och att sedan utbilda mig till undersköterska. Sedan vill jag väldigt gärna kunna dela med mig av mina erfarenheter och kanske vara med och stödja andra.

Tack för att ni stöttar mig! Jag vill ge alla så mycket kärlek alltså! Puss på er! /Jenny 

Älskade söndag!

Denna veckan skulle det vara tunga, långa dagar, men det blev inte riktigt som planerat.

Doris och jag solade lite innan jag sprang till bussen som åkte till Karlskrona.

Där träffade jag Sarah och Emelie och jag gick till sjukhuset i Karlskrona och fick en massa hjälpmedel till att läsa.

Att vara koncentrerad när man läser, detta är ett bra hjälpmedel för att koncentrera sig på vad man läser

Hjälpmedel för att se större bokstäver och den täcker de andra raderna i texten.

Finisar!

Sarah gjorde mina naglar, känns som en orm eller något.

Äntligen sluta med alla mediciner, nu har jag bara femanor och trombyl kvar som jag ska ta hela livet.

Veckans planering var att jag skulle till Karlskrona på måndag, rehab på tisdag, Lund på onsdag, rehab på torsdag, och det är väldigt mycket för mig att orka det.

Därför skippade rehab sin tisdag så jag kunde vila lite. Problemet var ju det att Lund hade glömt att berätta att jag hade bytt tid, och hade inte jag ringt och frågat vad det är frågan om, hade mamma och jag åkt till Lund helt i onödan..

Jag blev fruktansvärt förkyld och kunde knappt prata, vilket gjorde att jag inte orkade gå till rehab utan istället ligga och sova.

Hur söt är hon inte då?

I lördags åkte vi till kosläppet och det var så kul att se dom glada kossorna!

Det regnade, så vi var inte där sålänge, men det var kul att åka och titta på dom!

Johanna och Nille kom och gav mig lite kärlek! Har längtat som en gnu att få träffas! 

Så fina!

Nu har jag och Doris varit så valpkursen, och hon är så himla duktig! Så stolt!

På tisdag kommer troligtvis jag vara med i sydöstran-tidningen, där jag berättar vad som har hänt under detta året, så läs vettja!

Kärlek!