Artikel

Jag tänkte lägga upp artikeln som visats under dagen. Artikeln om mitt gångna år.

Jag tänkte att jag vill spara allting, och därför lägger jag upp allting här. 

Jennys tuffa kamp mot cancern

22-åriga Jenny Karlsson har gått genom helvetet i sin kamp mot hjärncancern. Hennes positiva syn på livet har däremot inte ändrats. "Mitt mål är att kunna utbilda mig till undersköterska" säger hon.

Det var på nyårsdagen i fjol som Jenny vaknade upp med en konstig huvudvärk. Hon trodde först att det handlade om migrän, men efter att värken inte gett med sig sökte hon läkarvård efter några dagar. En skiktröntgen visade en kraftig förändring i hjärnan. 

En allvarlig hjärntumör konstaterades, som dessutom visade sig vara elakartad. Bara dagar senare, på väg till magnetröntgen, slutade hon andas och hjärtat stannade. Jenny fick opereras akut.

Operationen gick bra men Jenny kunde efteråt inte gå, inte äta och nästintill inte prata.

– Jag fick lära mig allting på nytt, berättade Jenny för ett drygt år sedan när Sydöstran träffade henne sist.

Året som gått har minst sagt varit tufft. Den första operationen och diagnosen hjärncancer var bara början.

Vi träffar Jenny hemma hos sin mamma där hon numera bor. Mammans två katter hälsar nyfiket medan Jennys fem månader gamla hund Doris till en början är lite mer tillbakadragen.

– Jag vill göra så mycket som möjligt, men jag blir fort trött.

Håret är än en gång bortrakat och på vänster sida av huvudet syns ett gigantiskt ärr. Det har bara gått dagar sedan den senaste operationen. Det har blivit otaliga operationer, varav tre i hjärnan, under året som gått.

Efter den första operationen följde intensiv strålningsbehandling. Det handlar om 30 tillfällen som resan gick till Lund för behandling. Vid varje tillfälle strålades huvudet och kroppen i 40 minuter.

– Jag somnade varje gång, säger Jenny och skrattar.

Även om strålningen gjorde så att hon mådde dåligt efteråt var det ingenting mot cellgiftsbehandlingen som följde.

– Jag kräktes hela tiden och kunde knappt äta. Det var väldigt tufft. Sedan blev jag svagare och svagare eftersom mitt blodvärde försvann.

Det gick så långt att cellgiftsbehandlingen fick avbrytas i förtid. Blodkropparna i kroppen hade i princip eliminerats.

Som om inte det vore nog har Jenny flera gånger drabbats av stroke.

– Första gången var när mamma kom hem efter jobbet på morgonen, hon jobbar natt. Det kändes konstigt i kroppen och känseln i hela högersidan försvann. När jag kommit till akuten i Karlshamn försvann känslan och vi tänkte ta en fika. Då kom det tillbaka. Jag åkte till Karlskrona och där fick jag stroke på stroke på stroke. Det tog lång tid innan man förstod vad det berodde på, men det ska vara på grund av strålningen, cellgifterna och alla operationer.

Nu går hon på blodförtunnande läkemedel.

– Man känner sig nästan som en gammal dam. Jag menar en 22-åring ska inte drabbas av stroke.

Jennys huvud buktade också inåt och hon fick sova med ett specialpannband på natten. Den sista operationen var tänkt att åtgärda detta och skulle vara enkel. Men det blev mer omfattande än man trodde. Bland annat drabbades Jenny på nytt av stroke eftersom hon tagit paus med den blodförtunnande medicinen.

I övrigt svarade hon bra på behandlingen. I dagsläget finns inga spår efter cancern. Som inte heller verkar ha spridit sig från hjärnan.

– De säger att det ser bra ut. Och det känns såklart jättebra. Men det dröjer fyra år innan jag blir friskförklarad. Jag kommer åka till Lund var tredje månad för kontroll.

Hon vill skicka en eloge till familj och vänner som stöttar henne i kampen. 

– Det känns jätteskönt att ha alla.

Hon säger samtidigt att vissa vänner som hon trodde fanns där för henne försvunnit medan andra mer oväntat verkligen ställt upp. Exempelvis en tjej på Gotland som också har varit cancerdrabbad.

Två gånger i veckan går hon på specialistrehabilitering i Karlshamn. Hon träffar sjukgymnast, arbetsterapeut, kurator och logoped. Det hjälper mycket mot tröttheten och koncentrationssvårigheterna som ibland är överväldigande. 

Först och främst är Jennys mål att försöka få en vardag. Här har hunden Doris hjälpt mycket. Även bloggandet är fortsatt en viktig del. Vägen tillbaka är fortfarande lång, men drömmarna finns kvar.

– Visst har man sina dåliga dagar ibland. Men jag försöker att vara positiv. Det tror jag är viktigt. Mitt mål är att kunna börja jobba och att sedan utbilda mig till undersköterska. Sedan vill jag väldigt gärna kunna dela med mig av mina erfarenheter och kanske vara med och stödja andra.

Tack för att ni stöttar mig! Jag vill ge alla så mycket kärlek alltså! Puss på er! /Jenny