Mot Skåne

De sista dagarna. De bästa dagarna. Den där känslan när allt är tillbaka. Humöret på topp, sugen på att motionera, träffa vänner och bara ge alla den kärlek till dom man älskar mest. 

Jag längtar tills dagen kommer då jag är färdig med detta, att slippa åka till Lund hela tiden och att börja planera livet. 

Samtidigt är jag rädd. Jag blir alltid rädd när jag känner något annorlunda på kroppen. "Hoppas inte det är en tumör "

Och att få tillbaka orken att åka till jobbet varje dag. Hur gjorde man förut? 

Jag längtar tills jag har hittat ett jobb där jag kan trivas, och därefter börja med pluggandet som jag så gärna vill!

Längtar tills jag kan läsa utan att störas av ljud eller röster. Har svårt med koncentrationen. 

Jag hoppas att jag är där snart, så livet kan börja igen och att helvetet aldrig kommer tillbaka!