Efter ha läst ut en bok, sittandes i en fåtölj under en lampa med te bredvid mig som vilken farbror som helst, har jag insett att jag är ganska glad att jag inte är heroinist. "Hmm, vad menar stackars Jenny nudå" - tänker ni säkert. Jaa, jag vet inte riktigt hur jag ska förklara detta, men boken jag precis nämde, handlar om 15 -årige Eva som är grovt beroende av knark och skickas till tvångsvård på ett kollektivhem där nyingarna - som dom kallar dom, blir hånade, förödmjukade och så fort någon av nyingarna fattar tycke för något, skall detta försvinna från deras liv. Tiden på Kollektivet ska inte vara en bra upplevelse, en början på ett nytt liv, utan vardagen präglas av ensamhet, kränkning och planer inför rymningsförsök som slutar i misshandel.
Tillbaka till mitt utlåtande "Jag är glad att jag inte är heroinist" - Tänk er själva att ha abstinens i den höga grad att ni spyr, fryser och svettas om vartannat och känner att ni hellre vill dö än att leva ett liv utan knark. Att känna att ert liv inte längre är något värt om ni inte får i er en sil var 4 timme. Att lura er familj, era vänner och framförallt er själva, för att kunna överleva från abstinensen..
Jag är trasig i hjärtat efter att ha läst denna boken, samtidigt som jag är så glad att det är en berättelse delad i 5 delar.
De som känner mig vet att jag endast läser hemska, sorgsna, hjärtgripande böcker och det värsta jag vet att må-bra-böcker. Dom ger mig ingenting, framförallt inte sug efter att få läsa.
Tack och hej, nu ska jag hämta min tjej (Älskar rim! (fast att detta egentligen inte stämde.., jag ska egentligen hämta Ogge))
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar