tack du

Att en person, som trotsallt inte känner mig jätteväl, ändå kan förstå mig bättre än vad jag själv gör.
Jag har funderat länge på vad det är som stoppat mig, som fått mig att backa fast att jag inte vill något annat än att fortsätta framåt.
Jag får gråten i halsen, fast att jag inte kan begripa varför.
"du har ångest, eller hur?" ett snabbt nej blev svaret.
Jag hade bara suttit vid köksbordet, visseligen hållt huvudet tungt i händerna, men inte sagt någonting, och ändå kunde du förstå och dra en slutsats så mycket tidigare än jag.
Ångest, det är exakt det jag har. Ångest för skolan.
Jag känner att jag inte räcker till längre. Jag blir aldrig nöjd med det jag gör, utan blir bara besviken.
Jag vill så mycket med mitt liv, att det tillslut blir för mycket.
Det var när jag slutade att sova och istället gjorde allt från städning till Pianoläxor mitt i natten, det var först då jag insåg att det Basse sagt varit rätt, Sebastian Chavez, min kusin, som jag inte haft en sån nära relation till förut, hade förstått vad det var som var fel.
Vare sig vi pratar allvar eller bara skämtar om en massa, blir jag alltid glad att du verkar bry dig.
Vi är så olika samtidigt som vi är lika.
Du är min vän, min kusin och killen som sitter vid utkanten av fotot i min ram (Gustav skulle ha skrattat)
Tack för att du vare sig vill eller inte, lyckas göra mig gladare