Jag kan inte förstå att det har hänt, kan inte förstå att det är över.
Det var ju du som skulle stå vid min sida resten av mitt liv, det var du som alltid skulle göra mig lycklig!
Alla våra planer, alla våra mål, vart tog dom vägen?
Idag är det niomånader tillsammans med dig, om man fortfarande kan säga så.
Jag älskar verkligen dig och jag vill få det ogjort.
Finns det verkligen ingen chans att det ska kunna bli vi igen?
Finns det ingen chans att jag ska få kalla dig för min igen.. ?
Svenskaläraren hade rätt att musik kan påverka en.
Varje gång jag hör en låt så kopplar jag den till dig och de får mig att börja gråta.
Jag vill inte att det ska vara sant och jag försöker dölja mina tårar under hela dagen, men det håller inte alltid, jagkan inte sluta tänka på dig och så fort jag tänker " Han vill inte ha mig längre, han älskar mig inte" får mig att störtböla. Jag hatar när jag gör så, jag hatar när folk undrar var det är som har hänt. Jag vill inte berätta sanningen, jag vill inte erkänna!
Nio månader idag Christoffer, tack för dom månaderna..
1 kommentar:
Det känns inte bra att jag har så mycket hela tiden att jag inte hinner eller tar mig tid till att läsa din blogg Jenny. Inte märkte jag heller att du var så ledsen när du var här. Förstår din sorgsenhet över detta som hänt och hoppas det läker med tiden. Vet att det gör det men man får ge det tid. Jag finns här för dig Jenny
Pappa Pelle
Skicka en kommentar