Vad ska man ens börja? Det enda jag ville göra nu var att berätta vilken underbar och fantastisk man jag har som hela tiden vaktar upp mig och som framförallt stöttar mig i detta.
Från första stund har han sagt att han alltid skall vara här med mig, att han gör allt för att få vara här med mig i Lund, och att vi alltid kommer klara detta tillsammans.
Det har nästan gått en månad nu sen jag blev sjuk och han har stöttat mig hela tiden. Det har varit väldigt jobbigt, framförallt när jag opererade hjärnan. Och jag vet att han har varit väldigt ledsen. Men som nersövd får jag aldrig märka det ledsna utan alla har varit så fina och glada och stöttat mig. Framförallt Christoffer.
Han har dessutom fixat allt det ekonomiska, saker jag aldrig hade klarat av. Alla viktiga papper som skall fyllas i och grejer för mig har han tagit sitt nr då jag aldrig någonsin hade fixat det.
Varje dag finns han här, ger mig pussar och kramar och varje dag berättar han hur mycket han älskar mig.
Att varje dag få vara med honom och inse att detta verkligen är mannen för mig!
Det finns ingenting i världen som skulle lämna honom, jag är så jäkla lycklig och varje dag är jag så tacksam för att jag har Stoffe varje dag.
Det finns inte en endaste dag jag skulle vilja va utan honom utan jag är bara så glad att han orkar med mig.
Imorgon är de dags för mig att få veta hur veckans behandling är planerad, och jag längtar massor att få veta. Och Stoffe är här, varje dag och berättar och fixar varje dag.
Han är den bästa mannen i världen och jag är den mest glada tjejen i världen som får dela varje dag med dig!
Det finns ingen bättre än du!
3 kommentarer:
Vilken tur att Stoffe finns, på riktigt liksom, och inte bara är en C Bengtsson på dörren!
Och vad jag är glad för att du börjat blogga igen, så din faster A kan känna hur du har det även om jag inte är hos dig.
Jag hoppas du laddat massa go energi i helgen med fika och besök av de bästa. Nu kör vi vidare, snart är du hemma igen!
Puss och kram och jag skulle vilja känna på ditt snagg, du är väl långhårig när vi väl träffas igen 😊
Ni är så himla fantastiska bägge två! Kan inte sluta le av detta inlägget :)
Så fint skrivet Jenny. Läser o tårarna rinner, känner igen en del från när jag själv vaknade upp (utan hår ), en bagatell när man är så svårt sjuk men en stor grej just då. Jag var 30 år med 3 barn när jag låg där, min man sa varje gång han kom -Jag älskar dig. Förstod inte hur någon kunde älska mig då.
Skicka en kommentar