Jenny Karlsson

Jag vet inte mycket, jag tvivlar i alla lägen. Det vet jag om.
Min åsikt har ingen betydelse i dina ögon. Det vet jag det också.
Jag vet att jag inte borde bry mig, men det skär i mig, långsamt.
Dags att vänja mig vid tanken, det här kommer aldrig gå vägen.

Bortifrån allt detta tvivel, finns en annan värld för mig.
En annan värld, där jag kan vara mig själv.
Jag vet att jag slipper anpassa mig.
Jag vet att jag slipper snacka skit där.
Det är där jag egentligen hör hemma..

Vad försöker jag säga egentligen. Ingen vet, inte ens jag.
Det finns saker som äter upp mig inifrån. som får mig att bara vilja skrika ut mitt missnöje.
Men jag tvivlar, för jag är rädd att behöva stå kvar ensam.
Kommer jag någonsin stå upp för mig själv igen och be om förlåtelse?
förlåtelsen, som innebär en gnutta respekt.
Denna respekt vet jag inte existerar, men man får väl drömma?

Jag skriver för min egen skull. Jag behöver skriva gåtor för mig själv. Dessa gåtorna ger mig ledtrådar till svaret. Direkta svar blir en chockerande tillställning. Det vill jag inte veta av.

Alla mina tankar som så gärna vill skrikas ut, stannar här, inne i min dator. Inne i mitt undermedvetna.
Varje dag känner jag hur jag bara krymper mer och mer, men jag har inte mod att be om vänlighet. Innerst inne vet jag att den inte finns..

Jag säger stopp här, dagens dos är överstigen.

från en skitsak till något underbart
Jag saknar platsen där du och jag blev vi.
För jag vet vem jag är när jag är hos dig, baby.