Jag hatar mitt eget beteende

Jag förstår mig inte på mig själv. Jag hittar inte fram och bak på mig och alla tankar rullar som en film under mina ögonlock som är våta av tårar jag inte vet vart dom kommer från.
Jag är djupt förvirrad och allvarligt talat har jag tröttnat på mig själv.
Jag vet inte vem jag är när det blir såhär.
Jag vill så gärna lyckas, visa framfötterna och framförallt ge kärlek till alla de människor jag verkligen älskar.
Jag vill så mycket men jag känner aldrig att jag räcker till. mina mål blir aldrig helt utförda.
Nu har jag kommit till den punkt då alla uppgifter blir överföldiga, jag har tagit på mig för mycket, och jag drunknar i alla saker som måste göras.
Åter igen, jag vill så mycket, men jag inser aldrig att jag inte kan göra allt.
Jag vet inte vart jag har mig själv längre.
Jag kan sitta på bussen och helt plötsligt börja gråta utan anledning.
Jag kan känna att jag så gärna vill se världen, samtidigt som jag vill ligga inne hela mitt liv.
Jag är i psykisk obalans och jag kan inte kontrollera mig själv längre.
Jag kan aldrig vara beredd på om jag ska gråta, skratta eller bli allmänt deprimerad, det kommer när jag minst anar det.

Jag trotsar allt som kommer i min väg samtidigt som jag inte vill annat än att lösa, och hjälpa till.
Känns som om jag inte passar in någonstans samtidigt som jag verkligen känner mig som en i gänget.
jag är så kluven att jag blir rädd.

I vissa lägen är jag ett nerv-vrak som ingen får komma nära, och i vissa en glad tjej som gärna delar med sig av sitt liv.
Jag låser in mig själv fast att jag inte vill.
jag vill att folk ska inse hur jävla tufft det är, samtidigt som jag inte vill höra " jag vet hur det känns".

Det känns förjävligt att höra att man inte tar sig tid till vissa uppgifter när man kämpat som ett svin för att verkligen lyckas.
Värst är det att aldrig få beröm för det slit man lägger ner på allt. ett tack för att man tar tag i andras tunga axlar, och lägger bördan på sig själv.
När folk inte inser hur mycket tid som faktiskt går åt.

Mitt problem är att jag inte kan inse hur mycket jag verkligen klarar av.
I flera lägen har jag lagt på mig mer än vad jag orkar bära, och sen stupat, kämpat för att komma tillbaka men aldrig kommit upp.

Jag behöver någon att kunna prata ut med, men jag vill inte lägga min börda på andra.
Jag vill alla väl fast att jag beter mig som en svin ibland. Jag slutar helt enkelt att tänka.
I nuläget känns det som om allt är hopplöst och jag vill bara gömma mig och inte komma fram fören allt jobbigt och alla problem är borta.
men det funkar inte så, jag måste ta mig ur det, med eller utan andras hjälp.

gud, vad ska det bli av mig.