Anna-Lena Karlsson, kvinnan bakom köksväggen

Herregud vilken stjärna denna kvinnan är.
Anna-Lena är min 60 åriga granne som verkligen är en granne man bara tror finns på film.
Tidiga morgnar åker hon till sitt jobb på banken och lyckas alltid ha ett äppel över i matlådan från hennes Kolloni. Detta äpplet ger hon till mig för att det är viktigt att få i sig vitaminer för att orka med att plugga, Ungdomarna är viktiga i samhället, säger hon.
Hon lever ensam men trivs bra med det, och har inga problem med att jag väsnas sena kvällar tillsammans med några kompisar, man ska njuta av att man är ung.
Hon är verkligen en pärla denna Anna-Lena.

Idag i hissen när jag lämnat Oskar på stationen sprang hon in i hissen precis innan den stängdes. Där stod jag och hon lyste på något vis upp lite i ansiktet.
Hon hade mängder av nya saker att dela med sig med mig och jag har verkligen inga problem med att lyssna.
Hon hade luskat hela vägen hem från jobbet på vad barnprogrammet på barnkanalen hette, som handlade om några bebisgossedjur som sprang runt på en äng och hade en dammsugare.
Barnprogramsfantast som jag är sa jag " tellitabis?"
Hon log stort och tackade mig för att jag visste detta.
Hon höll mig kvar ett tag utanför hennes dörr och tyckte att detta barnprogrammet var alldeles för segt och att det verkligen inte hände någonting.
Jag höll med och sa att jag brukar zippa förbi barnkanalen när jag ser att det går på tv:n.
Hon fortsätter och säger att det kunde hon aldrig göra, för hon väntade alltid på poängen av programmet, men hittade den aldrig.
Hon avslutade det hela med att säga :" Inte kontsigt att huliganer finns, man blir ju helt kokko av att titta på telitabis."
Hon tackade för att jag hjälpte till och att jag orkat lyssna på hennes tjat, sen stängde hon dörren.