Fast att jag inte känner dig speciellt bra, fast att vi inte längre ses, gör det mig ändå ledsen.
Du har varit en person som alltid funnits runt mig och hojtat, hoppat och alltid haft ett leende på läpparna!
En gång i tiden var vi två ett par, ett oseriöst förhållande som mest gick ut på att ha en partner.
Det höll inte så länge, men både innan och efter det så har vi setts och träffats då och då.
Jag minns speciellt den gången du sa att du hade en studsmatta i källaren hemma, och när vi gick ner till källaren så såg jag till min besvikelse att det inte fanns någon studsmatta där, och när jag frågade varför du ljög, vek du dig av skratt och sa att jag kunde råka illa ut om jag fortsatte att vara så lättlurad, och berättade sen att meningen med det var att jag skulle följa med dig hem.
När man gick runt i lilla Kyrkhult och ville hitta på något, lyckades jag många gånger träffa dig och vi har haft många roliga stunder ihop du och jag.
Minns även den gången då du och en kompis var vid södersjön, och jag träffade er där och ni berättade spökhistorier för mig och jag var jätterädd. En historia avslutade du med ett högt : BUUUH! och jag tror aldrig jag har blivit så rädd i hela mitt liv! jag trodde jag skulle kissa på mig!
Jonathan, du är en fantastisk kille, en stark kille! Du klarar detta, alla här hemma tror och tänker på dig.
Du måste klara detta grabben
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar