Jenny Karlsson

Det har nu gott 4 dagar sen jag sa farväl till konfirmanderna på Åhusgården.
Det känns helt knäppt att det har gått så långt tid ändå.
Jag ville egentligen bara hem när konfirmationsdagen äntligen hade kommit, och det var så skönt att få ordning i c15 och få klart för sig att snart ska man äntligen få åka hem.
Helt slut var jag, det mesta berodde nog på att jag inte var helt frisk, det tar mycket på energin att vara det nämligen.
Och så stod vi där i kramringen, och konfirmanderna grät, jag kände mig så iskall när jag inte gjorde det, men jag visste ju att många av dom kommer jag inte få träffa igen, och att se dom andra gråta gjorde även mig lite blödig.
Men konfirmanderna åkte hem, Och kvar blev vi ledare, och grymt tyst blev det, läskigt tyst.
det var då jag började förstå att detta var verkligen slutet på lägret, jag hade varit på Åhusgården i 3 veckor, och nu var det dags att åka hem.
och nu när jag sitter här hemma, helt ensam, utan en massa människor som springer runt och skriker hela tiden, börjar jag förstå att jag verkligen saknar dom.
Konfirmander, jag saknar verkligen er
Ledare, jag saknar verkligen er.
Nette, jag saknar verkligen dig!

Min syster har som motto: Livet är inte dagarna som går, utan dagarna man minns.

Ett väldigt bra motto om du frågar mig. Att vara på ett konfirmationsläger är verkligen ett minne för livet, sen är det ens eget val om man låter det endast vara ett minne eller en bra grund att fortsätta bygga på.