Jenny Karlsson: Christoffer

Att vakna upp till solen och höra fåglarna kvittra. Att höra lugnet runt omkring. Att höra Ove snarka högt, haha.

Jag älskar verkligen att bo här i ramnamåla tillsammans med min underbara man.

Att få umgås med hela familjen och bara känna kärlek.

Att min familj kan komma hit närsom och att vi alla kan umgås tillsammans.

Trots allt som har hänt mig så älskar jag mitt liv. Att Stoffe fortfarande älskar mig fast att ingenting är som vanligt. Förutom min kärlek. Den är väl de enda som är lika stark och underbar som innan allt detta hände.

Att Stoffe älskar mig fast att jag inte har något hår, att jag är så svullen och stor, att jag måste sova under dagen för att orka med, att det tar långt tid för mig att städa för att jag knappt kan börja mig ner då de gör ont i huvudet, att jag är orolig av att gå snabbt just för om jag trillar kommer jag inte upp igen, att han kan va tosig och ta mig på rumpan utan att jag känner det då känslen är borta, att dela säng med mig och att jag inte kan titta på honom då de är fel sida huvudet.

Listan kan bli lång. Och att han har kämpat så länge, hjälpt mig med rullstolen, fixat allt här hemma, gjort mitt liv till något så underbart! Min underbara man som jag älskar mest i världen! Att vi hittade tillbaka till varandra efter att vi lekt av oss lite, och känslan av att nu har jag hittat en bästa vän, min pojkvän, min man! En underbar känsla! Hur sjuk jag än kan bli, så vet jag att du finns vid min sida, i vått och torrt, och det är jag så tacksam för!