Men denna gången är den annorlunda.
Förut kände man sig ledsen över den, tänkte på vilken jobbig situation detta måste vara.
Idag känner jag med människorna som är patienter. Hur arg, ledsen och glad man kan va, från dag till dag.
Hur små saker kan göra att man mår bättre.
Ordet cellgifter hade jag aldrig tänkt på något speciellt när jag hörde de.
Idag vet jag exakt hur det hela känns, hur man kan må av det, vilka extremt långa behandlingar det kan va.
Jag känner mig ett med kvinnan i filmen. fast att hennes cancer varit svårare.
På tisdag skall jag träffa en massa folk som är i samma situation som jag. Som har haft cancer och som kämpar att bli friska. Det ska vi så skönt att få träffa dom.
1 kommentar:
Tårarna sprutar till den filmen!!
Älskar dig såå!!
Skicka en kommentar