en storasysters berättelse

Jenny är lillasyster, min och Emils lillasyster.
Jag är storasyster, storasyster till en lillasyster som tvingats tillbringa
nästan en hel månad på sjukhus. Jenny har drabbats av cancer, en sjukdom som i
min värld bara drabbar andra, inte människor som står mig nära. Detta är min
berättelse om hur det är att vara storasyster. Storasyster till en lillasyster
som varje dag kämpar för att vinna över en sjukdom. En sjukdom som jag numera
vet att faktiskt kan drabba även de som vi älskar allra mest här på jorden...

Det var sent på kvällen söndagen den femte januari. Året som skulle bli mitt livs vackraste hade just tagit sin början när telefonen ringde. På telefonen stod det "mamma-nettan". Vad i hela världen ville hon vid den här tiden? Vi pratade en stund men det enda jag kommer ihåg från samtalet var att hon med darrig röst sa; - "Anna, Jenny är påväg ner till Lund med ambulans, de har hittat en förändring på hennes hjärna. Jenny ville att jag skulle ringa och berätta för dig och Emil".
 
Tomhet, förvirrad, rädsla, oro, försvar, tårar, kärlek, va? Min hjärna blev ett kaos. Jag kunde inte reda ut och förstå vad det var mamma sagt. En förändring på hjärnan, vad betyder det?
 
När något sånt här händer fungerar inte kroppen. Att jag ens lyckades förflytta en bil från Göteborg till Lund dagen efter att mamma ringt, och att jag och alla trafikanter vid min sida överlevde är mer eller mindre ett under. I bilen snurrade mina tankar runt i cirklar. Någonstans förstod jag nog allvaret men jag förnekade det. Stenhårt. Jag funderade på vilken Storasyster en Lillasyster i en sån här situation behöver? Ska jag vara "pratglada-Anna", "glada-Anna", "oroliga-Anna", "ledsna-Anna", "den äldre systern", "spralliga-Anna", "skämtsamma-Anna" eller hur skulle jag möta min syster? Väl där insåg jag att man inte kan förbereda sig för en sån här situation. Allt bara blir...
 

Det jag möttes av var en glad, lillasyster. En lillasyster som sa att hon hade en blödning i hjärnan, eller en tumör. Hon berättade att det kändes som en alien som rockade loss lite för hårt i hennes huvud. Hon pratade om de dryga sköterskorna som lyst med ficklampa i hennes ögon hela natten och hon sa att hon skulle försöka komma på en tuff frisyr att ha när allt detta var över. Vi spelade yatzi hela familjen, Jenny var trött men kunde inte sluta spela för hon tyckte så synd om oss som behövde vara där och ha så tråkigt.  
Min lillasyster är stark!

 

Denna kvällen åkte jag hem, åkte tillbaka till Göteborg. Det kändes rätt, jag förnekade det faktum att min lillasyster hade åkt akut med ambulans till Lunds universitetssjukhus. Jag ville inte inse att min lillasyster kunde vara  allvarligt sjuk. Att hon låg på en neurologisk avdelning sa mig ingenting. Hon var så glad, så stark, så hoppfull. Hennes styrka gjorde det lätt för mig att intala mig själv att hon snart skulle få åka hem. När jag satt mig i bilen, klappade jag mig själv på axeln, jag var en  bra storasyster som tog mig tid att åka ner till Lund för att krama min lillasyster några timmar. Idag förstår jag inte hur jag kunde tänka så, men denna självsäkerhet skulle snart vända. Min fasad skulle snart spricka...
 
Tisdagen den sjunde januari 2014, kommer föralltid vara en dag som jag kommer att förknippa med skräck. Det har varit den hittills värsta  dagen i mitt liv. Det var den dagen som min lillasyster skulle röntgas. Det var den dagen som vi skulle få veta exakt hur Jenny skulle bli frisk. Istället blev det akut operation i hjärnan. Det var den dagen som min lillasysters hjärta slutade att slå, det var den dagen som skulle kunna vara min lillasysters sista dag i livet. Det var den dagen min lillasyster slutade att andas... Min Jenny var på rätt plats vid rätt tillfälle. Hon kämpade sig igenom sitt livs största prövning.
 
Att stå bredvid helt utan kunskap och strategier för hur man som syskon och familj tar sig igenom något sånt här kan inte beskrivas med ord. Det är tårar, det är rädsla , det är förtvivlan. Blandat med intalade förhoppningar om att allt ska bli bra. Att stå bredvid en nersövd lillasyster utan att veta hur hennes förutsättningar kommer att se ut när hon vaknar, är fruktansvärt. Hela familjen levde i chock. Hon låg med slangar överallt, tickande ljud och nålar på hela kroppen. Hon var likblek, helt stilla och kunde inte andas på egen hand. Att som storasyster stå bredvid henne då fick mig att tänka tankar som inte fick hända... I den här stunden kom verkligheten ikapp mig. Jag hade lämnat min lillasyster dagen innan för att åka tillbaka till mitt liv i Göteborg. Jag hade lämnat min lillasyster när hon behövde mig som mesr. Det jag förstod nu förstod jag inte när jag åkte hem dagen innan. Jag och alla andra människor är alldeles för upptagna med vårt eget och vår egen framgång. Det gör att vi inte ser och därför inte kan värdesätta våra nära och kära tillräckligt mycket varje dag. Vad i min vardag i Göteborg var viktigare än min lillasyster som kämpade för livet på sjukhuset i Lund? Ingenting. Hur jobbigt och fruktansvärt det än var att stå där bredvid min lillasyster. Hur mycket tårar och kollaps vi upplevde i väntan på besked. Hur lite hon än skulle komma ihåg från de dagar vi tillbringade i Lund, så är jag glad att jag fick följa henne. Jag kan inte sätta ord på hur glad jag är att jag släppte mitt liv Göteborg för att stå vid hennes sida! Denna gången skulle jag inte lämna henne förrän jag hade fått kontakt med henne och kunde berätta för henne hur mycket jag älskar min lillasyster.
 
Det har gått en månad sedan mamma ringde den där kvällen men jag har fortfarande inte förstått vad det är som har hänt min lillasyster och hela min familj. Allting gick så otroligt fort i början. Vi hann inte med, hann inte förbereda oss. Jag har gråtit sjöar, skakat, varit rädd.  Kramats. Förnekat. Skrattat och förlöjligat. Varit oberörd. Hamnat i försvar. Brutit ihop. Hoppats. Ingen människa i världen kan förbereda sig och förstå hur det är att se sin lillasyster allvarligt sjuk.
 
Idag är min lillasyster pigg. Vi som fått komma och vara i hennes närhet månaden som       gått har sett hennes framsteg. Har sett henne resa sig upp och från att bara kunna vifta på benen och säga några få ord till att att kunna gå, snacka på som vanligt, skratta och skoja. Det är långt ifrån över. Min lillasyster har fortfarande många hinder att sig över, men med denna månaden i minnet så vet jag att inget hinder är för högt för henne. Hon är lillasystern som är starkare än alla andra jag känner.
 
Tack alla ni som samlar kraft varje dag för att ge henne all den energi och kärlek som hon behöver och förtjänar. Tack alla ni som tänker på henne, som hälsar på henne och som livar upp hennes dagar i kampen. Tack alla ni som lyssnar på henne och på oss som står bredvid. Tillsammans ska vi få min lillasyster att blir frisk, att övervinna cancern och ge henne en fantastisk framtid med massor av kärlek.Min lillasyster kommer att vinna! 
 
Jenny en liten del av dig, är en stor del av mig.
All kärlek i världen från din alldeles egna storasyster.