Måndagsmorgon

Jag ville bort från skiten, ville bort från folket jag redan kände.
Jag ångrar att jag sa så.
Jag har nämligen insett en sak, jag är en del av skiten, jag hör hemma där.
Jag rymde till en plats där man inte blir accepterad om man glömmer R:et i meningen.
Det är svårt att ändra på något man levt efter i stora delen av sitt liv.
Jag gillar skiten, jag älskar att vara där, för där är mitt hem.
Hur mycket jag än kan få för mig att hata det, vet jag att det är där jag hör hemma, och det är där jag faktiskt trivs!
I skiten är man iaf människa, där snackar man inte skit om någon man en gång har älskat. Där finns det gränser.
Dom gränserna existerar inte i denna stan, här gör man allt för att må så bra som möjligt själv. Medmänniskor är ett skrämmande ord i denna stan, medmänniskor är fiender, tycker dom..
Jag är inte som dom, det har jag alltid känt. Jag känner när jag gör fel, har ett samvete, inte ens det existerar här.

Jag vill hem, vill hem till min skitby som jag älskar över hela mitt hjärta. Där människor är människor och älskar varandra för att man är den man är.
Där man slipper att vara någon man inte trivs med att vara.