What a night

Kl 14.00 ringde telefonen. Det var Olivia.
Hon var glad och lycklig och ville gärna träffa mig. Rebecca greppade telefonen och berättade att nu får jag allt röra på mig och åka på festival.
Det tändes en gnista i mig då. Gnista som tänds när jag inser att något riktigt spännande kan hända, om jag bara tar tag i det.
På bara 5 min var det bestämt, och plötsligt sprang Jesper och jag runt i huset för att plocka ihop grejerna vi skulle behöva, Idag skulle dagen inte bli som vi tidigare trott.
Buss och tåg tog oss till Hässleholm där Felicia väntade med glatta livet.
Netto var vårt nästa mål och det var lätt att utföra. Det var bara att följa stigen med bananer.
Plötsligt var vi där, på siesta som jag för 2 h inte hade en aning om att jag skulle stå där jag nu stod. Det är spänning jag är ute efter.
Gnistan växte inom mig efter varje bekant ansikte jag såg. Det gjorde mig så lycklig när Bea sträckte ut sina armar och fångade mig i hennes berusade famn.
Nya ansikten gav mig en kick, som ledde till att jag satt och pratade engelska med en tjej. jag är inte värdelös längre.
Folkmassan tätnade och skymningen hade börjat falla. Det var då jag greppade Olivias brillor och gick runt i mörkret.
Det hade börjat bli kallt, och utan band får man frysa, det är en regel som inte ska förbli och inte brytas.
Vi fick helt enkelt hitta någon annan stans att hålla värmen och kanske även försöka sova en stund.
Plötsligt greppas jag av panik, Rebecca är borta och hennes mobiltelefon är avstängd.
Hon går ensam runt någonstans och vad som helst kan hända.
Tårarna rinner då jag slutligen ser henne springande mot mig.
Tillsammans gick vi runt för att leta sovplats.
Pågrund utan kylan var vi tvungna att hitta ett någolunda varmt ställe.
Natten är ung och folk gick runt i stan. Alla är glada och sjunger groteskt när de tillsammans koncentrerar sig på att inte trilla.
"där är ju öppet" får Rebecca ur sig och pekar mot galleridörren.
Vi går in, fast att vi vet att detta är fel.
vi sätter oss till rätta och de andra somnar på ett kick. inte jag, för mig känns detta fel och jag vet att närsomhelt kommer något att hända om vi inte lämnar gallerian inom en halvtimme.
Polisen och bevakarna var på sin vakt, och jag insåg att här kan vi inte stanna en minut till, när polisen körde förbi oss för femte gången.
Med bergsäkrargång tog vi oss till en pizzeria och handlade lite pommes för att stilla hungern och framförallt för att få upp värmen några grader.
När gryningen kom tog vi oss till resecentrum. Här skulle vi stanna ända tills tåget skulle komma vid 7.
Kylan hade verkligen kylt ner mig ända in till benen och jag var glad att vi nu skulle få stanna inne.
Tack vare Jespers kroppsvärme lyckade jag iallafall sova några minuter.
När tåget slutligen rullade in på stationen kände jag lycka.
Nu skulle jag äntligen få sova lite bekvämt och väl hemma ta en varm dusch och äta.
Det var det som var sysslorna för denna dagen, och mer än så blev det inte.

Mums på er