Jenny Karlsson

Tänk hur länge det egentligen har pågått, utan att jag lagt märke till alla tecken.
Att jag nu, när jag vet vart det lett, kan se hur mycket snabbare jag kunnat hjälpa, om jag bara hade kunnat se alla tecken.
Det är jobbigt att berätta att man misslyckats. Att man inte lyckats så bra som man hade hoppats.
Att bara erkänna detta är ett stort steg som kan ta långt tid att övervinna.

Jag borde kanske vara besviken
Jag borde kanske vara irriterad
Jag borde kanske känna svek
Men jag kan inte känna igen mig i några av dessa orden.
Jag känner hopp.
Jag ser inte det negativa längre. Jag har lärt mig att motgångar ger möjligheterna en chans.
Motgångarna stoppar inte livet.
Jag är glad inombords. Du är lycklig nu.
Kan man säga "tack vare", till denna motgång så tänker jag göra det, hur fel det än låter.
Tack vare din sjukdom har du sett ljuset att det kan förändras.
Du har på egna ben stått och tagit det sjukdommen bidragit med, och erkänt att du inte kan klara detta ensam.
Du har på egna ben tagit tag i det som varit fel.

Att jag fick träffa dig igår var som en kick i rumpan. Det var då jag förstod att det är inte nu jag ska vara ledsen, utan att det är nu jag ska vara glad för din skull.
visst har det tagit på mig också, visst har jag blivit utsatt.
Men jag tar motgångarna som möjligheter, och det är det som för mig vidare