Med migrän som inte försvann, som fick mig att åka till akuten med pappa. Väntan.
Dom gjorde massa tester och skiktröntgen. Inte visste jag att jag hade cancer, utan jag åkte med ambulansen till Lund, utan att veta egentligen vad som hände.
Jag var glad när alla kom till mig, och fast att jag var trött, spelade jag yatzy, fast att jag egentligen ville sova.
Jag fattade inte vad som hände, men jag fick det berättat för mig senare. Jag hade slutat andas när jag var på magnetröntgen. Jag hade opererats och hade en respirator som hjälpte mig andas.
Jag minns att dom duschade mig och av någon anledning kändes det som dom sprang.
Med ambulansen åkte vi tillbaka till Karlshamn och blev inlagd.
Jag sov ofta, fast att jag inte ville, och när jag för första gången skulle äta på egen hand, och det gick ju inte så jättebra.
Sjukgymnasten skulle försöka ställa mig upp, men jag svimmade. Nästa gång klarade jag det och därifrån gick det bara uppåt.
Från att ha bara legat i sängen, till att gå några små steg. Jag var så himla glad att alla var där och det fick mig att kämpa. Från att ta några steg, till att börja använda rullator. Det var det enda jag tänkte på. Att överleva.
Tillslut kom doktorn och berättade vad cancern va och att vi skulle åka till Lund för att kunna operera äggstocken.
Jag som trodde att jag skulle komma hem snart. Att allt var klart. Cancer?! Jag har väl en tumör?!
Jag förstod inte att tumören var en hjärncancer, men när jag fick klart för mig att det var det jag hade, grät jag massor och frågade en massa.
Fast att jag hade en elakartad cancer så visste jag att jag skulle klara det. Men jag fick kämpa hårt för att lyckas.
Att åka till Lund varje vecka för att göra strålning, var lätt som en plätt för mig. Jag sov varje gång.
Jag var så himla glad att någon följde med mig. Alla mina vänner fanns där också och jag är så stolt över dom.
Det var min födelsedag och jag var färdig med de 30 strålningarna jag gjort. Jag skulle gå 5 km på blodomloppet. Och inte nog med det så skulle 55 deltagare vara med. Mina vänner. Ni anade inte hur glad jag var.
Med en rosa tröja där det stod "Jennys lyckorus, tillsammans är vi starkast, alla ska i mål".
vi klarade det!
Jag gjorde cytostatika och spydde varje dag. Det tog ett tag innan jag förstod hur man skulle äta och att man skulle ta tuggummi så fort man kände något.
Jag spydde ändå, men inte lika ofta som förut.
Jag mådde dåligt och dom sista tre gångerna, och så mitt i allt fick jag en stroke. Jag kände att jag lika gärna kunde dö, jag orkade inte mer.
Jag hörde från min läkare att vi var färdiga med cellgifterna, och jag kunde pusta ut.
Jag kämpade mig upp och fast att jag måste sova hela tiden, så försöker jag motionera så mycket jag kan.
Mamma och jag köpte ett gym och badkort, som vi kan använda tills nästa nyår.
Jag vill säga tack för allt ni gjort för mig! Inga nämnda, inga klämda, men ni vet vad ni heter och jag älskar er så mycket!
Ett år har gått och jag har flera ärr som syns. 2 operationer i skallen, (alltså 100 stygn!) 1 operation i äggstocken, 1 piccline (varav 5 operationer inte kunde sättas in) , 1 cvk och 1 port-a-cath. Jag har flera ärr på mina ben och höfter för att jag blev jättestor med kortisonet.
Ett år har gått, och nu ska jag bli den vanliga Jenny! Det kommer ta långt tid, men jag vet att jag kan!
Titta på bilderna jag la upp!
