Kurator

Att vara kurator och kunna lyssna på någon, ställa frågor som man själv får välja hur man vill besvara, kunna hålla masken när den andra gråter och säga saker som får den andra att förstå att det är okej att inte alltid vara stark och att det är helt okej att gråta.

Jag var hos kuratorn idag och det var så himla skönt. Jag grät, jag skrattade och att öppna sig för någon som man inte känner och att hon visste vad hon skulle säga, det var underbart.

Hon frågade mig vad det var som gjorde mig mest ledsen under denna resa, och jag som alltid har varit ganska positiv över detta, insett att om livet ville att detta skulle hända mig, så är det så. Men när tårarna kom var när läkaren sa cancer istället för hjärntumör. Cancer? Är det det jag har? Det som bara händer folk man inte känner, det som DÖDAR. Det tog långt tid för mig att inse att de hände mig, och det fick mig verkligen att gråta många gånger. 

Det som dock är lite tokigt är att det har kommit program på tv om cancer, i tidningar står det om cancer och jag träffar människor som gärna berättar om sin cancer varje dag. Det är som om livet vill berätta för mig att de är inte slut bara för att man får cancer, utan det finns hopp för det också.