En vecka gått, fem kvar!

Det är så roligt att jag har börjat skriva ett Word-dokument på datorn om allt som hänt. Att dokumentera känns så skönt för mig och det får mig att minnas vad spön faktiskt har hänt dessa snart 3 månader. 

Har lyckats bli 15 sidor än så länge, och jag är långt ifrån klar. 

Det är ett perfekt sett att sitta och skriva när man sitter här på hotellet och vill få tiden att gå. 

I några dagar har jag träffat en kvinna som har bl.a. Tumörer i lungorna. Hon var så himla positiv och sa att mamma och jag var väldigt lika. Hon sa att jag var så fin. När jag var på strålningen satt hon och pratade mycket med mamma och hon var allmänt trevlig. 

Hon åkte varje dag fram och tillbaka, för hon ville umgås med sina katter här hemma. 

Igår hjälpte vi henne ut så hon kunde se sin skjuts, och innan vi gick sa hon " glöm nu inte titta på dödsannonsen!"

Jag frågade mamma vad hon menade med det och då sa mamma att hon fått beslutat att tumören hade smittat sig och kommit till skelettet. Hon skulle inte klara sig. Men hon var inte ledsen. Hon var så himla glad och tänkte bara att hinna träffa sitt barnbarn hon inte lyckats träffa ännu. Att hon skulle träffa familjen så mycket hon kunde. Hon skojade om det, och verkade inte alls ledsen. Hon var nöjd. 

Hon hade tänkt hur hon skulle skriva dödsannonsen, och den skulle slutas med "en mamma dör aldrig".

Att denna kvinnan kunde vara så positiv, det förstår inte jag. Men hon var nöjd med det som hänt och hon sa att är det dags nu så är det det.

Massa kärlek till henne, fina kvinna