Tre månader

Idag är det 3 månader sen allting började. Att tiden kan gå så snabbt känns sjukt. Fast att jag tyckt i situationen att tiden går långsamt, så känner man nu i efterhand att man knappt hunnit tänka.

I början trodde jag att jag skulle operera hjärnan, och att jag efter 2 veckor högst skulle vara klar och kunna påbörja livet igen. 

Det blev inte så, men allt alla sjuksköterskor, doktorer och undersköterskor har gjort för mig, de kunde inte blivit bättre. Dom gör verkligen allt de kan och håller koll på mig så att de inte missar något.

Nu har mina blodvärden förändrats och kommer därför göra 2 blodprov varje vecka så att inte värderna blir för låga. Blir dom de kommer jag inte kunna fortsätta strålningen. Varje vecka blir de mindre och jag hoppas att jag ska bli klar med dessa 2,5 veckorna som är kvar så att det är färdigt.

Om dom blir för låga vet jag inte riktigt vad som händer.

Dessutom måste jag ringa sjuksköterskorna på onkologen om jag får feber här i helgen, för nu när alla värden är så låga så måste dom veta det. 

Det är minst sagt mycket som händer, men snart är denna tuffa tiden över och det känns så skönt!

Man blir minsann lite blå av att ta blodprover jämnt! Och lilla Ove i bakgrunden